Som barn var jag en livlig ADHD-evighetsmaskin, som antagligen ensam tog en stor del av energin från en person. När jag var 5 år gammal hade jag redan tre yngre syskon .Vi var fyra barn fram till vuxen ålder. ända tills mamma var 47- år gammal. Då fick vi en liten syster!
Min pappa hade en svår hjärtsjukdom efter en streptokockinfektion i barndomen och hans dagar var räknade i 30-års ålder. Men han fick mertid tack vare 2 inoperedade plastklaffar. Denna operation var ännu inte standard i slutet av 60-talet. Far dog 9 Januari, 1981.
I familjen fanns också farfar. Men alltefter han blev äldre , föll det på mammas lott att ta hand om det tunga arbetet på en liten bondgård. Först när jag hade två livliga grabbar och ett lönearbete som begränsade sig till åtta timmar per dag (med regelbundna lediga dagar) förstod jag att uppskatta mammas prestationer. Inte bara på grund av den mängd arbete, men också det lugn och vänlighet som hon alltid visat sina medmänniskor.
Dagen till ära vill jag återge en del av hennes filosofi., Som jag lärt genom hennes eget beteende, tjat och gnäll är rätt främmande för henne. ( En sak: Det är värt att fotsätta med 10-kronors glasögon från Överskott bara för att höra henne utbrista: Men har du inte skaffat riktiga glasögon än!)
Det viktigaste är att vi bryr oss om och tar hand om varandra. Framför allt gäller detta allas våra barn. För tjugo år sedan hade hon ett dussin barn och barnbarn. Därutöver erbjöd hon trygghet och andningspaus för några till barn genom Röda Korset. Barn som levde under svåra förhållanden i det dagliga livet.
I synnerhet minns jag min mors betydelse för en tjej med ett funktionshinder i form av lindrig utvecklingsstörning. När hon blev 18, slutade samhället betala för placeringshemmet. Då var hon inte längre välkommen till det stället, som hon hade kallat Hem sedan spädbarnsålder. Även andra stödåtgärder som erbjöds av samhället blev annorlunda. Det var bara nya ansikten omkring henne. Den enda fasta punkten i tillvaron var skollov hos min mamma, nu utan ersättning för kostnader från kommunen.
Det viktiga är att fundera sina prioriteringar med jämna mellanrum. En ögonblicksbild av vad-det- nu- var- för-ett-år midsommarveckan: Mamma sitter i gungstolen med ett barnbarn i famnen. En bekant från byn kommer förbi,och skryter hur hon städat hela hemmet från golv till tak. Hon har t.ex. skurat alla trösklar med ett nagelborste för att få bort all smuts.
Mor min ser ut genom fönstret -och sedan runt omkring sig i rummet, som även inför midsommarfesten återspeglar spår på vardagslivet av en stor familj. Sedan konstaterar hon lugnt: "Jag tror att det är bättre att hålla ett barn i famnen, än att skura trösklar ."
Mycket har man fått med sig, men det här är det viktigaste.
